Man skulle kunna tro att min uppväxt var mer anorlunda i jämföelse med andra barns men så var inte fallet.
Det var snarare så, att jag utsatte mig själv för att försöka klara av saker på egen hand, med hjälp och vägledning av en synkonsulent som gjorde regelbundna hembesök .
Jag fick lära mig punktskrift i ganska tidig ålder för att klara av skolåren och alla dess utmaningar.
Jag hade inte så speciellt många vänner, kanske för att det fanns en osäkerhet hos andra om hur det fungerar att leva med min funktionsnedsättning.
När jag skulle börja skolan så kom nästa hinder.
Föräldrar till andra barn uttryckte sitt ogillande mot att jag skulle börja i en vanlig klass.
De tyckte istället att jag skulle börja i en specialskola.
Efter lite kämpande från mina föräldrar lyckades jag i alla fall börja i en helt vanlig klass.
Jag fick också en assistent i skolan som vid behov hjälpte mig med att t.ex skriva ut skolmaterial i punktskrift.
Det fanns elever som trodde att jag skulle "fuska" bara för att jag fick möjlighet att göra en del uppgifter muntligt men faktum var att datortekniken fortfarande befann sig i sin linda och därför var det nödvändigt att lösa uppgifter muntligt ibland.
2 gånger om året fick jag åka till Tomtebodaskolans resurscenter i Solna, ett årskursbesök, där jag fick träffa andra med samma funktionsnedsättning som jag kunde utbyta kunskaper med.
Det andra årliga besöket var ett så kallat träningsbesök som gick ut på att träna upp olika färdigheter såsom orienteringsförmåga och vardagssysslor.
När jag började 4an fick jag lära mig att skriva på vanlig skrivmaskin till några elevers förtret eftersom de ansåg att det var fusk, kanske för att som 10-åring förstår man nog inte riktigt den långsiktiga målsättningen med det hela.
Målet nåddes våren 1989 då jag gick i 6an.
Då fick jag nämligen min första dator som skolhjälpmedel.
Det var som om en helt ny värld öppnade sig.
Jag fick en snabbkurs i hur datorn fungerade och det räckte för att dra igång min nyfikenhet.
Jag började utforska datorns system och efter några veckor kunde jag ganska mycket utantill.
Så blev det dags för högstadiet.
Ny skola, nya lärare och en del nya klasskamrater.
Jag fick även en ny assistent som jag hade hela högstadietiden.
Skolarbetet gick smidigare under den 3årsperioden tack vare datorn som hjälpmedel och därmed också möjligheten att på ett enkelt sätt överföra information.
Tiden gick och jag klarade av skolarbetet med medelmåtta, var ju varken plugghäst ellerslö, jag var någonstans i mitten.
När det blev dags att välja till gymnasiet ville jag göra något praktiskt.
Jag kom in på industriprogrammet och läste till cnc-operatör i 3 år.
Jag hade fördel av att klassen var så liten som den var eftersom det behövdes en del anpassningar för att utbildningen skulle kunna genomföras och det hela lyckades till stor del tack vare datorn och lite problemlösning.
När det var dags för praktikperioder så hamnade jag på en plats där det redan arbetade synskadade verkstasarbetare.
Jag insåg ganska snart att det fanns ett problem, arbetet blev alltför monotont och relativt händelselöst.
Det jag fick göra var enbart att låta en svarv bearbeta materialet och sedan möjligtvis kontrollmäta och skifta verktyg när det behövdes.
När jag skulle göra min sista praktikperiod tyckte jag att det var dags att bevisa vad jag faktiskt klarade av, jag tog med mig några ritningar av chackpjäser som jag hade gjort.
Anledningen till att jag tog med mig dessa ritningar var för att visa att även fast man är helt blind så kan man klara av att läsa ritningar och skapa bearbetningsprogram efter dessa.
Det som hände var bara att ledningen på företaget ansåg att jag överskattade mina kunskaper.
När jag sedan gick ut gymnasiet hade jag inte längre en tanke på att söka jobbinnom industri.
Ungefär ett år senare var det dags för skolbänken igen men sorgligt nog hamnade jag inte på den utbildning jag sökte.
Den utbildning jag hade sökt handlade om datorn i ett mer avancerat perspektiv, datorns innehåll och hur man bygger upp en dator.
Den utbildning som jag hamnade på istället var en ren grundkurs som visserligenvar intressant de första 4 veckorna men sedan svalnade intresset och jag avbröt utbildningen efter ett halvår.
Jag hade dock hunnit med att lära mig lite om internet, nätverk och det mesta om windows.
Senare hamnade jag på datorteket vilket gav mig en hel del.
Jag såg möjligheten att utveckla mina kunskaper om nätverk och jag skulle med lätthet klarat datakörkortet om det inte vore för några små tekniska problem som bestod i att anpassa access och powerpoint.
Under min tid på datorteket gjorde jag en liten "rövare", jag sökte nämligen jobb som grupphandledare. För mig tyckte jag att det skulle ha fungerat riktigt bra om man använde sig av teknik som exempelvis bildkanon, att visa hur man gör har jag aldrig tyckt verka varken svårt eller konstigt.
Glad i hågen lämnade jag in min ansökan men lyckan blev kortvarig eftersom jag nekades jobbet, uteslutande pga min funktionsnedsättning.
Det som var det bästa med datorteket var att man kom inte därifrån utan en praktikplats.
Min praktik fick jag på en specialskola för synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar.
Där ägnade jag mycket tid och energi åt musik, inspelning och arrangemang där eleverna själva fick möjlighet att lyfta fram sina färdigheter.
Jag stannade där i 4 år och sedan blev det dags att utvecklas lite mer så jag beslöt mig för att sätta mig i skolbänken en gång till.
Jag sökte och kom in på en fritidsledarutbildning.
Den första månaden flöt på ganska bekymmersfritt men sedan började problemen hagla.
De började med att det strulade med böcker och det gjorde att jag inte riktigt kunde hänga med.
Det blev inte bättre av att man började använda lösbladssystem eftersom det mesta var material som inte fanns tillgängligt digitalt i läsbar form.
Jag avbröt dessa studier efter ett år, dvs efter halva tiden.
Det som jag idag kan betrakta som lite ironiskt med det året var att man från skolans sida sa sig ha erfarenheter av synskadade, då de hade en synskadad elev där sedan tidigare.
Det som man tydligen glömde bort var att den eleven inte läste samma kurs som jag hade sökt så det kunde ju knappast vara bidragande till det bättre.
Den enda praktiken jag lyckades ordna var på en skola, inte för att jag ansåg att jag hade nytta av det jag läste då men det var en givande och rolig praktikperiod.
Den sista utbildningen jag gick var en kort lägerledarutbildning i Rättvik. Den utbildningen var visserligen kort men betydligt mer givande eftersom det pågick verksamhet samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar