Eftersom jag tänkte börja med deppiga perioder så handlar det inte om att jag kan må dåligteller att jag gör det ofta men tro det eller ej, även jag kan ha mina perioder.
Jag skriver detta enbart för att ni inte ska få en snedvriden bild, jag kan både vara en glad skit och en "galen jävel".
Det kommer ni att märka längre ner.
Min första riktigt deppiga period kom den dagen min bror tog körkort, inte så mycket för att han gjorde det. Det hela handlade snarare om insikten att den grejen kommer jag aldrig kunna göra.
Det tog inte så lång tid för mig att ta mig ur det men några år senare var det dags igen..... den första nobben.
Då var min första tanke "ok, det är såhär brudar behandlar killar som är annorlunda enligt brudarna själva".
Vid den tidpunkten hade jag kontakt med min gamle barndomsvän Jörgen i Göteborg och pang så hade jag en idé och efter en natts inspelande, klippande och klistrande, satt jag med "förhållande och fruntimmersallergin" och som senare skickades till Jörgen som tyckte det lät riktigt häftigt och det blev början på en serie inspelningar som fortfarande fylls på.
Några år senare och med ytterligare några sprängda relationsförsök så brast något..... och jag tog till pilsnern(man tar inte till lipen om man är man, det vet väl alla?):).
Sedan kom räddningen, i form av 4 ben, svans och massa hår..... Angel.
Jag hade plötsligt någon att längta hem till, bry mig om och framförallt få något tillbaka av.
Det skulle dock bli ganska kortvarig räddning.
Angel flyttade hem till mina föräldrar i samband med att jag började plugga och det kändes som om något stort brutits ur mitt inre.
När jag senare avbröt studierna och åkte till Rättvik och jobbade 2 säsonger var tillvaron ändå ganska behaglig.
Det varade dock inte så länge för något år senare började tillvaron kännas som en enda ond cirkel, hade ju inte ens Angel att längta hem till längre, även fast jag träffade henne då och då.
Då kom vännen herr pilsner tillbaka.
Den stora räddningen från herr pilsner denna gång blev ett projekt som jag hamnade i och där en grupp senare bröt sig loss och startade eget.
Det som händer nu känns i det närmaste konstigt, men från att från början ha ångat på som en ångvält och kläckt idé på idé och i viss mån också medverkat till att verkställa några av dessa idéer så kommer jag plötsligt in i väggen.
Jag tappar all motivation och då kommer herr pilsner igen och slutet av den historien finns att bevittna i föregåeende inlägg.
Räddningen för mig just nu är kort och gott träning, eller rättare sagt simning.
Hur allt ska sluta har jag ingen aning om.
Nej, nu är det dags för lite roligare saker:
Vattendomen.
Att kristendomen är en erkänd religion är för många ganska självklart.
Varför inte skapa en religion som är helt vattenbaserad?
De sermonier som man skulle kunna använda sig av i Vattendomen är dop och begravningar.
såhär funderar jag kring vattendomen:
Man har ingen pastor eller präst i vattendomen, här är det badvakten som bestämmer och styr sermonierna.
Skrifter: njae, inget mer förutom de skyltar och lappar som kan finnas vid ångbastu, bubbelpool och övriga pooler.
dopet: Det är uteslutande ångbastun och bubbelpoolen som är huvudredskap beroeende på besökarens val.
Fraser som används är "härmed bubblar jag dig till (namn) i vattnets, bubblans och den helige poolens namn"
Om besökaren använder ångbastun ändras frasen till "härmed ångar jag dig till (namn) i kaklets, bastuns och den helige ångans namn".
Begravning: här är det bubbelpoolen som gäller.
fras som används "av vatten är du kommen, av bubblor skall du åter bli. må du bubbla i frid"
tankar om döden.
De flesta av oss tycker att döden är en jobbig, tragisk men framförallt sorglig historia.
För att underlätta för anhöriga att bearbeta sorgen skulle gravstenar kunna innehålla följande meddelanden:
"här vilar(namn), må du bubbla vidare med dina polare"
eller varför inte
"här ångar(namn), må du ånga på mot nya mål"
Detta är naturligtvis ganska så kontroversiellt men som jag skrev i början av detta inlägg så kan jag vara både en glad skit och en galen jävel.
lite annat smått och gott.
Här vill jag börja med en efterlysning:
Röst efterlyses:
En röst tillhörande en snart 34årig glad skit har rymt.
Rösten beskrivs som sångkunnig, radioaktiv men för den sakens skull inte farlig.
Upplysningar om rösten kan kommenteras hit:)
ny låt:
En ny låttext pluppade upp i mitt huvud i samband med en kvarts bubblande. Anledningen är tankar på ett nytt album tillsammans med Jörgen:
Tropiverse är tillbaka med dunder och brak.
Vi kommer att krascha in genom erat tak.
Det hela började med tunnelbaneallergi, en zång om en himla mazza däri.
Get nicked och talking about food, åh den pizzan är ju god.
Relaxing session och varsegod och svälj, med en önskan om en trevlig helg.
Nu är det dags att vakna igen och röja så byggarna får jobba sen.
DJ Reverse har inte alltid haft det lätt.
Redan från början gick det snett.
Han la sig i solariet och låg där för länge och synnerven vrålade "hejdå så länge"
DJ Tropical, tropical med t, en goo gubbe från götet han é.
Släpper aldrig taget, ånga på som ett lok men nu är det dags för lite mera tok.
nu hoppas jag att ni får skratta lite och tyck till om inlägget:)
måndag 31 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
arbete konflikter och lite annat.
obs! med tanke på vissa omständigheter kommer inga namn att anges.
Jag har aldrig varit direkt konflikträdd vad gäller arbete men det senaste året har arbetsrelaterade konflikter fått mig att må mentalt dåligt.
Man kan säga att allt kulminerade i och med ett textmeddelande jag fick en morgon då jag "redan då" inte mådde speciellt bra. Meddelandet löd "ok, så du vill ha betalt för att vara hemma och supa".
Detta meddelande fick mig att kraftigt överreagera på Facebook vilket fick till följd att jag nu är avstängd från arbetet.
Det jag undrar är om det faktiskt är riktigt aggerat av arbetsgivaren att över huvud taget skriva en sån sak?
Jag hade i alla fall aldrig gjort det. Istället hade jag kallat in personen i fråga tillsammans med någon med kunskaper i frågan och behandlat saken proffesionellt.
Detta har inte gjorts och man har inte heller följt sina egna stadgar som faktiskt säger att man ska vidtala kunnig person.
Nu är jag visserligen inte medlem i facket så att jag kan driva en process men en sak är säker, jag tänker fan inte ta deras yttranden liggande.
Som ett steg i det hela har jag nu tillsammans med min barndomsvän från Göteborg börjat spåna på en serie radioprogram där inget är omöjligt.
Vi kommer att driva om allt som går att driva med.
Jag har aldrig varit direkt konflikträdd vad gäller arbete men det senaste året har arbetsrelaterade konflikter fått mig att må mentalt dåligt.
Man kan säga att allt kulminerade i och med ett textmeddelande jag fick en morgon då jag "redan då" inte mådde speciellt bra. Meddelandet löd "ok, så du vill ha betalt för att vara hemma och supa".
Detta meddelande fick mig att kraftigt överreagera på Facebook vilket fick till följd att jag nu är avstängd från arbetet.
Det jag undrar är om det faktiskt är riktigt aggerat av arbetsgivaren att över huvud taget skriva en sån sak?
Jag hade i alla fall aldrig gjort det. Istället hade jag kallat in personen i fråga tillsammans med någon med kunskaper i frågan och behandlat saken proffesionellt.
Detta har inte gjorts och man har inte heller följt sina egna stadgar som faktiskt säger att man ska vidtala kunnig person.
Nu är jag visserligen inte medlem i facket så att jag kan driva en process men en sak är säker, jag tänker fan inte ta deras yttranden liggande.
Som ett steg i det hela har jag nu tillsammans med min barndomsvän från Göteborg börjat spåna på en serie radioprogram där inget är omöjligt.
Vi kommer att driva om allt som går att driva med.
söndag 23 januari 2011
Radioaktiv ljudteknik:)
I detta inlägg kommer jag ge några exempel på några enkla metoder för att skapa en högkvalitativ inspelning för att exempelvis sända den i radio.
Först några tips och tricks gällande den utrustning du använder.
inspelningskälla:
Om du ska göra inspelningar utomhus eller på annan plats, var noga med valet av utrustning.
En digital recorder är därför att rekomendera eftersom de flesta är både lättnavigerade och lätthanterliga. Dessutom är Dessa recorders lämpliga eftersom lagringen oftast sker på minneskort.
Mikrofon:
Då de flesta portabla recorders har en eller flera inbyggda mikrofoner är det också viktigt att noga kontrollera prestandan på dessa.
Det är också viktigt att kontrollera så att anslutningsmöjlighet finns för extern mikrofon om så behövs.
Ett alternativ är att man införskaffar en recorder med flera inkapslade mikrofoner.
Dator:
Man behöver inte ha den absolut värsta datorn med den högsta prestandan men här är en kort checklista för vad som fungerar bra:
processor: bör helst bestå av minst 2 kärnor eftersom det gör det lättare för den att hålla igång allt som händer utan risk för haveri.
minne:4 gb är tillräckligt såvida du inte ska arbeta med multikanalsinspelningar, då detta har en förmåga att äta lite extra.
ljudkort:Idag finns en hel uppsjö av ljudkort men du får gärna lägga lite extra pengar på det ljudkort du ska använda eftersom hög prestanda är a och o för kortet.
några tips på bra märken är m-audio och EMU.
programvara
operativsystem: i det här läget låter jag dig själv välja, huvudsaken är att det är ett stabilt operativsystem som du är bekväm med och att den redigeringsprogramvara du köper är körbar i ditt system.
ljudprogramvara: Här är sound forge audio studio att rekomendera eftersom det är hanterbart med både mus och tangentbord och det går aldeles utmärkt att köpa tilläggsprogram för restaurering m.m.
Övrigt:
Mixer: är inte något måste, men det är praktiskt eftersom du med hjälp av en mixer kan reglera ljudet på det du spelar in. Man kan visserligen idag använda sig av headset med usb-anslutning men tänk då på att nivåerna blir något sämmre och att du därför måste lägga ner mera tid på att slutmixa din inspelning.
Extern mikrofon: Om du väljer att ha en mixer till din dator är det viktigt att du har en bra mikrofon. 2 märken att rekomendera här är AKG och Shure.
exempel på restaurering av inspelning:
Du har gjort en inspelning på stan där du har pratat med någon men du är inte nöjd med hur ljudet blev:
Överför inspelningen till datorn och öppna den i ditt ljudredigeringsprogram.
Om inspelningen skall användas i radio, måste du vara riktigt noga med hur lång den blir.
Börja därför med att markera hela din inspelning och ta reda på längden.
Nu är det så dags för själva bearbetningen och det första du ska göra är därför att göra en normalicering, dvs en utjämning av ljudet.
I de flesta programvaror finns någon form av normaliceringsverktyg.
Det kan också hända att du behöver göra en volymhöjning.
Var noga med att lyssna samtidigt som du gör förändringarna för att undvika överslag.
Detta kan ofta göras i ett så kallat preview-mode som gör det möjligt att lyssna på vad man gör innan du verkställer.
När du är klar är det dags att klippa bort oönskat ljud.
Det gör du enkelt genom att markera det område du vill ta bort och trycka på "delete"
När det är klart så kanske du vill lägga in musik i din inspelning.
Ställ dig där du vill att musiken skall läggas in.
Markera resten av inspelningen och klipp ut den och klistra in den i en ny fil.
Lägg nu låten där den första inspelningsdelen slutar och lägg sedan resten av inspelningen där låten slutar.
Upprepa de tre övre stegen för att lägga in flera låtar i din inspelning.
Obs!OBS!OBS!!! om du skall göra på och avannonsering till din inspelning/ditt reportage så är det viktigt att du tänker på tiden. se till att ha ca 2 minuter till godo när själva inslaget är klart. på så sätt kan du lägga både på och avannonseringen av ditt inslag.
Om detta skall sändas i radio är det också viktigt att du talar om vilken musik du har använt. I påannonseringen av ditt program, var också noga med att tala om vilken frekvens du sänder på, om du har några samverkanspartners för att exempelvis sända dina program samt vem du själv är.
När sedan allt är klart, är det dags för att spara och skicka.
Här är filformatet den viktigaste delen. välj att spara i ett så "litet" format som möjligt eftersom programmet skall skickas iväg.
Välj att spara i mp3 44,100mhz, 16 bitar stereo samt cd-kvallitet(128kbps).
lycka till!
Först några tips och tricks gällande den utrustning du använder.
inspelningskälla:
Om du ska göra inspelningar utomhus eller på annan plats, var noga med valet av utrustning.
En digital recorder är därför att rekomendera eftersom de flesta är både lättnavigerade och lätthanterliga. Dessutom är Dessa recorders lämpliga eftersom lagringen oftast sker på minneskort.
Mikrofon:
Då de flesta portabla recorders har en eller flera inbyggda mikrofoner är det också viktigt att noga kontrollera prestandan på dessa.
Det är också viktigt att kontrollera så att anslutningsmöjlighet finns för extern mikrofon om så behövs.
Ett alternativ är att man införskaffar en recorder med flera inkapslade mikrofoner.
Dator:
Man behöver inte ha den absolut värsta datorn med den högsta prestandan men här är en kort checklista för vad som fungerar bra:
processor: bör helst bestå av minst 2 kärnor eftersom det gör det lättare för den att hålla igång allt som händer utan risk för haveri.
minne:4 gb är tillräckligt såvida du inte ska arbeta med multikanalsinspelningar, då detta har en förmåga att äta lite extra.
ljudkort:Idag finns en hel uppsjö av ljudkort men du får gärna lägga lite extra pengar på det ljudkort du ska använda eftersom hög prestanda är a och o för kortet.
några tips på bra märken är m-audio och EMU.
programvara
operativsystem: i det här läget låter jag dig själv välja, huvudsaken är att det är ett stabilt operativsystem som du är bekväm med och att den redigeringsprogramvara du köper är körbar i ditt system.
ljudprogramvara: Här är sound forge audio studio att rekomendera eftersom det är hanterbart med både mus och tangentbord och det går aldeles utmärkt att köpa tilläggsprogram för restaurering m.m.
Övrigt:
Mixer: är inte något måste, men det är praktiskt eftersom du med hjälp av en mixer kan reglera ljudet på det du spelar in. Man kan visserligen idag använda sig av headset med usb-anslutning men tänk då på att nivåerna blir något sämmre och att du därför måste lägga ner mera tid på att slutmixa din inspelning.
Extern mikrofon: Om du väljer att ha en mixer till din dator är det viktigt att du har en bra mikrofon. 2 märken att rekomendera här är AKG och Shure.
exempel på restaurering av inspelning:
Du har gjort en inspelning på stan där du har pratat med någon men du är inte nöjd med hur ljudet blev:
Överför inspelningen till datorn och öppna den i ditt ljudredigeringsprogram.
Om inspelningen skall användas i radio, måste du vara riktigt noga med hur lång den blir.
Börja därför med att markera hela din inspelning och ta reda på längden.
Nu är det så dags för själva bearbetningen och det första du ska göra är därför att göra en normalicering, dvs en utjämning av ljudet.
I de flesta programvaror finns någon form av normaliceringsverktyg.
Det kan också hända att du behöver göra en volymhöjning.
Var noga med att lyssna samtidigt som du gör förändringarna för att undvika överslag.
Detta kan ofta göras i ett så kallat preview-mode som gör det möjligt att lyssna på vad man gör innan du verkställer.
När du är klar är det dags att klippa bort oönskat ljud.
Det gör du enkelt genom att markera det område du vill ta bort och trycka på "delete"
När det är klart så kanske du vill lägga in musik i din inspelning.
Ställ dig där du vill att musiken skall läggas in.
Markera resten av inspelningen och klipp ut den och klistra in den i en ny fil.
Lägg nu låten där den första inspelningsdelen slutar och lägg sedan resten av inspelningen där låten slutar.
Upprepa de tre övre stegen för att lägga in flera låtar i din inspelning.
Obs!OBS!OBS!!! om du skall göra på och avannonsering till din inspelning/ditt reportage så är det viktigt att du tänker på tiden. se till att ha ca 2 minuter till godo när själva inslaget är klart. på så sätt kan du lägga både på och avannonseringen av ditt inslag.
Om detta skall sändas i radio är det också viktigt att du talar om vilken musik du har använt. I påannonseringen av ditt program, var också noga med att tala om vilken frekvens du sänder på, om du har några samverkanspartners för att exempelvis sända dina program samt vem du själv är.
När sedan allt är klart, är det dags för att spara och skicka.
Här är filformatet den viktigaste delen. välj att spara i ett så "litet" format som möjligt eftersom programmet skall skickas iväg.
Välj att spara i mp3 44,100mhz, 16 bitar stereo samt cd-kvallitet(128kbps).
lycka till!
söndag 9 januari 2011
Det dagliga livet
Mitt liv har inte enbart bestått av utbildningar och praktik, det har också kantats av både roliga, spännande och i viss mån plågsamma episoder.
När jag var yngre sysslade jag mycket med friidrott och hade en del framgångar.
Jag tränade ganska ihärdigt och oftast hemma me hjälp av min bror som också var med som ledsagare på de flesta tävlingarna.
Jag minns ett träningstillfälle då jag skulle hoppa längdhopp men det slutade med att jag kraschlandade in i ett äppelträd. Nåja, jag lyckades inte dra på mig några större skavanker så jag fortsatte träningen.
På skol-sm som varj år hölls i Stockholm lyckades jag ta flera skolrekord i olika grenar.
En annan idrott som jag ägnade mig åt under ett par år var längdskidåkning.
En gång varje vinter åkte jag tillsammans med andra synskadade till Norge för att åka skidor.
Vid ett tillfälle lyckades jag hänga av mig min ledsagare ordentligt genom att fåupp riktigt hög fart så jag blev senare tvungen att stanna och vänta in min ledsagare.
Med åren svalnade dock intresset både för skidåkningen och friidrotten så jag började istället syssla med elektronskytte och goalball.
Goalball är en lagsport för synskadade där man har 3 spelare på varje planhalva som ska försöka ta bollen genom att slänga sig och blockera bollen så att den inte går över mållinjen.
Det roligaste var nog att vara med och spela i en marathonturnering som gick ut på att man hade i princip speltid dygnet runt undr en helg, man var bra mör efteråt men det var riktigt kul.
Elektronskytte fungerar som vanligt luftgevärsskytte men istället för att titta på tavlan såhar man på sig ett par hörlurar där man hör en varierande ton beroende på hur nära mitten man befinner sig.
Det roligaste minnet från allt skjutande är från den första gången som jag ska pröva på elektronskytte.
Personen som ska skjuta före mig begår ett mer eller mindre livsfarligt misstag genom att lyckas sätta en kula i väggen.
Det skulle visa sig bero på att siktet även reagerade på färg utanför tavlan vilket resulterade i att kulan sattes i väggen istället men idag är sådana problem eliminerade.
något som var betydligt mindre behagligt var ögonoperationerna.
Det hela började med att mitt vänstra öga började ställa till problem, jag drabbades av något så vackert som högtryck.
Som bekant är ju högtryck riktigt bra när det gäller väder men när det handlarom ögon är det raka motsatsen.
När man talar om högtryck i ett öga betyder det att den vätska som finns i ögat inte kan rinna bort, den stannar i ögat och samtidigt fylls det på mer och mer vätska vilket gör att ögat hårdnar.
När ögats tryck sänktes en aning så bildades det blåsor som medförde problem för mig att sluta ögonen.
Det orsakade smärta och jag fick använda mig av 3 olika läkemedel för att försöka lindra problemen.
Med tiden blev läkemedlen verkningslösa och det som då återstod var att helt enkelt operera bort ögat och ersätta det med en glasprotes.
På sjukhuset fick jag veta att om jag hade kommit in senare hade ögat kunnat spricka.
När jag skrevs ut från sjukhuset efter den första operationen åkte jag och min bror till Halsberg och gick runt på en marknad där. Det måste ha sett lite roligt ut, att se mig där med en stor lapp för ena ögat, så det såg nog ut som om jag hade gått en boxningsrond.
två år senare var det dags för det högra ögat.
Den här gången handlade det inte så mycket om högtryck, snarare att det började bli missbildat.
Idag kan jag skryta med att jag faktiskt är ganska ensam om att kunna "kassta ett öga" på något, så där har ni som ser något att försöka leva upp till:).
En anna smått obehaglig upplevelse fick jag när jag en vinterdag lyckades kana ner 2 avsatser i en trappa utomhus med en klämmskada i ryggslutet som resultat.
Musik har alltid varit en glädjekälla i mitt liv.
Jag har spelat gitarr sedan jag var 7 år och jag spelade i ett antal år på musikskola men när man ville försöka fåmig att spela efter noter slutade jag där oh började istället klinka lite på egen hand.
Jag behärskar även bas, trummor och keyboard och har spelat i ett par mindre källarband som visserligen inte haft några framgångar men vi gjorde det ju bara för att det var roligt.
Under de senaste 10 åren har jag sysslat mer med själva produktionsarbetet men har även spelat lite till och från.
Under min praktiktid på en specialskola fick jag kontakt med en kurdisk kille som också var musikintresserad så vi började lira lite och det blev starten på en vänskap som slår det mesta.
Vi gjorde många rolia saker tillsammans som exempelvis en musikvideo och en studioinspelning i Stockholm.
Sorgligt nog har vi tappat mycket av kontakten i och med att han flyttade från Örebro när han slutat gymnasiet.
Senare fick jag dock kontakt med en barndomsvän som bor utanför Göteborg och vi började spåna på att göra låtar tillsammans.
Det hela avgjordes sommaren 2006 då jag åkte och hälsade på honom och i samma veva spelades 11 låtar in under en veckas tid.
Min hund Angel är mitt allt. Henne köpte jag 2003 och idag är hon 7 år (fyller 8 i november).
Det är en korsning av chäfer, labrador och boardercollie, hon är en riktig liten pussgurka.
Sorgligt nog bor hon just nu hos mina föräldrar eftersom de fick ta hand om henne när jag pluggade.
Det finns ju inget som är så härligt som att komma hem och höra svansen dunka mot väggen och när man öppnar dörren blir man påhoppad och pussad "välkommen hem husse".
Idag lever jag tillsammans med ensamheten i en ganska rymlig 2rummare och hade det intevarit för ensamheten så hade nog livet varit roligare.
När jag inte känner mig deprimerad över ensamheten eller när jag inte jobbar för mycket för att undvika den så tar jag min tillflykt till simmhallen. Det är märkligt hur lite vatten kan skapa en så rogivande känsla i kroppen och att sedan toppa det hela med en rejäl stund i ångbastun blir det helt enkelt perfekt.
När jag var yngre sysslade jag mycket med friidrott och hade en del framgångar.
Jag tränade ganska ihärdigt och oftast hemma me hjälp av min bror som också var med som ledsagare på de flesta tävlingarna.
Jag minns ett träningstillfälle då jag skulle hoppa längdhopp men det slutade med att jag kraschlandade in i ett äppelträd. Nåja, jag lyckades inte dra på mig några större skavanker så jag fortsatte träningen.
På skol-sm som varj år hölls i Stockholm lyckades jag ta flera skolrekord i olika grenar.
En annan idrott som jag ägnade mig åt under ett par år var längdskidåkning.
En gång varje vinter åkte jag tillsammans med andra synskadade till Norge för att åka skidor.
Vid ett tillfälle lyckades jag hänga av mig min ledsagare ordentligt genom att fåupp riktigt hög fart så jag blev senare tvungen att stanna och vänta in min ledsagare.
Med åren svalnade dock intresset både för skidåkningen och friidrotten så jag började istället syssla med elektronskytte och goalball.
Goalball är en lagsport för synskadade där man har 3 spelare på varje planhalva som ska försöka ta bollen genom att slänga sig och blockera bollen så att den inte går över mållinjen.
Det roligaste var nog att vara med och spela i en marathonturnering som gick ut på att man hade i princip speltid dygnet runt undr en helg, man var bra mör efteråt men det var riktigt kul.
Elektronskytte fungerar som vanligt luftgevärsskytte men istället för att titta på tavlan såhar man på sig ett par hörlurar där man hör en varierande ton beroende på hur nära mitten man befinner sig.
Det roligaste minnet från allt skjutande är från den första gången som jag ska pröva på elektronskytte.
Personen som ska skjuta före mig begår ett mer eller mindre livsfarligt misstag genom att lyckas sätta en kula i väggen.
Det skulle visa sig bero på att siktet även reagerade på färg utanför tavlan vilket resulterade i att kulan sattes i väggen istället men idag är sådana problem eliminerade.
något som var betydligt mindre behagligt var ögonoperationerna.
Det hela började med att mitt vänstra öga började ställa till problem, jag drabbades av något så vackert som högtryck.
Som bekant är ju högtryck riktigt bra när det gäller väder men när det handlarom ögon är det raka motsatsen.
När man talar om högtryck i ett öga betyder det att den vätska som finns i ögat inte kan rinna bort, den stannar i ögat och samtidigt fylls det på mer och mer vätska vilket gör att ögat hårdnar.
När ögats tryck sänktes en aning så bildades det blåsor som medförde problem för mig att sluta ögonen.
Det orsakade smärta och jag fick använda mig av 3 olika läkemedel för att försöka lindra problemen.
Med tiden blev läkemedlen verkningslösa och det som då återstod var att helt enkelt operera bort ögat och ersätta det med en glasprotes.
På sjukhuset fick jag veta att om jag hade kommit in senare hade ögat kunnat spricka.
När jag skrevs ut från sjukhuset efter den första operationen åkte jag och min bror till Halsberg och gick runt på en marknad där. Det måste ha sett lite roligt ut, att se mig där med en stor lapp för ena ögat, så det såg nog ut som om jag hade gått en boxningsrond.
två år senare var det dags för det högra ögat.
Den här gången handlade det inte så mycket om högtryck, snarare att det började bli missbildat.
Idag kan jag skryta med att jag faktiskt är ganska ensam om att kunna "kassta ett öga" på något, så där har ni som ser något att försöka leva upp till:).
En anna smått obehaglig upplevelse fick jag när jag en vinterdag lyckades kana ner 2 avsatser i en trappa utomhus med en klämmskada i ryggslutet som resultat.
Musik har alltid varit en glädjekälla i mitt liv.
Jag har spelat gitarr sedan jag var 7 år och jag spelade i ett antal år på musikskola men när man ville försöka fåmig att spela efter noter slutade jag där oh började istället klinka lite på egen hand.
Jag behärskar även bas, trummor och keyboard och har spelat i ett par mindre källarband som visserligen inte haft några framgångar men vi gjorde det ju bara för att det var roligt.
Under de senaste 10 åren har jag sysslat mer med själva produktionsarbetet men har även spelat lite till och från.
Under min praktiktid på en specialskola fick jag kontakt med en kurdisk kille som också var musikintresserad så vi började lira lite och det blev starten på en vänskap som slår det mesta.
Vi gjorde många rolia saker tillsammans som exempelvis en musikvideo och en studioinspelning i Stockholm.
Sorgligt nog har vi tappat mycket av kontakten i och med att han flyttade från Örebro när han slutat gymnasiet.
Senare fick jag dock kontakt med en barndomsvän som bor utanför Göteborg och vi började spåna på att göra låtar tillsammans.
Det hela avgjordes sommaren 2006 då jag åkte och hälsade på honom och i samma veva spelades 11 låtar in under en veckas tid.
Min hund Angel är mitt allt. Henne köpte jag 2003 och idag är hon 7 år (fyller 8 i november).
Det är en korsning av chäfer, labrador och boardercollie, hon är en riktig liten pussgurka.
Sorgligt nog bor hon just nu hos mina föräldrar eftersom de fick ta hand om henne när jag pluggade.
Det finns ju inget som är så härligt som att komma hem och höra svansen dunka mot väggen och när man öppnar dörren blir man påhoppad och pussad "välkommen hem husse".
Idag lever jag tillsammans med ensamheten i en ganska rymlig 2rummare och hade det intevarit för ensamheten så hade nog livet varit roligare.
När jag inte känner mig deprimerad över ensamheten eller när jag inte jobbar för mycket för att undvika den så tar jag min tillflykt till simmhallen. Det är märkligt hur lite vatten kan skapa en så rogivande känsla i kroppen och att sedan toppa det hela med en rejäl stund i ångbastun blir det helt enkelt perfekt.
lördag 8 januari 2011
uppväxt och skolgng
Man skulle kunna tro att min uppväxt var mer anorlunda i jämföelse med andra barns men så var inte fallet.
Det var snarare så, att jag utsatte mig själv för att försöka klara av saker på egen hand, med hjälp och vägledning av en synkonsulent som gjorde regelbundna hembesök .
Jag fick lära mig punktskrift i ganska tidig ålder för att klara av skolåren och alla dess utmaningar.
Jag hade inte så speciellt många vänner, kanske för att det fanns en osäkerhet hos andra om hur det fungerar att leva med min funktionsnedsättning.
När jag skulle börja skolan så kom nästa hinder.
Föräldrar till andra barn uttryckte sitt ogillande mot att jag skulle börja i en vanlig klass.
De tyckte istället att jag skulle börja i en specialskola.
Efter lite kämpande från mina föräldrar lyckades jag i alla fall börja i en helt vanlig klass.
Jag fick också en assistent i skolan som vid behov hjälpte mig med att t.ex skriva ut skolmaterial i punktskrift.
Det fanns elever som trodde att jag skulle "fuska" bara för att jag fick möjlighet att göra en del uppgifter muntligt men faktum var att datortekniken fortfarande befann sig i sin linda och därför var det nödvändigt att lösa uppgifter muntligt ibland.
2 gånger om året fick jag åka till Tomtebodaskolans resurscenter i Solna, ett årskursbesök, där jag fick träffa andra med samma funktionsnedsättning som jag kunde utbyta kunskaper med.
Det andra årliga besöket var ett så kallat träningsbesök som gick ut på att träna upp olika färdigheter såsom orienteringsförmåga och vardagssysslor.
När jag började 4an fick jag lära mig att skriva på vanlig skrivmaskin till några elevers förtret eftersom de ansåg att det var fusk, kanske för att som 10-åring förstår man nog inte riktigt den långsiktiga målsättningen med det hela.
Målet nåddes våren 1989 då jag gick i 6an.
Då fick jag nämligen min första dator som skolhjälpmedel.
Det var som om en helt ny värld öppnade sig.
Jag fick en snabbkurs i hur datorn fungerade och det räckte för att dra igång min nyfikenhet.
Jag började utforska datorns system och efter några veckor kunde jag ganska mycket utantill.
Så blev det dags för högstadiet.
Ny skola, nya lärare och en del nya klasskamrater.
Jag fick även en ny assistent som jag hade hela högstadietiden.
Skolarbetet gick smidigare under den 3årsperioden tack vare datorn som hjälpmedel och därmed också möjligheten att på ett enkelt sätt överföra information.
Tiden gick och jag klarade av skolarbetet med medelmåtta, var ju varken plugghäst ellerslö, jag var någonstans i mitten.
När det blev dags att välja till gymnasiet ville jag göra något praktiskt.
Jag kom in på industriprogrammet och läste till cnc-operatör i 3 år.
Jag hade fördel av att klassen var så liten som den var eftersom det behövdes en del anpassningar för att utbildningen skulle kunna genomföras och det hela lyckades till stor del tack vare datorn och lite problemlösning.
När det var dags för praktikperioder så hamnade jag på en plats där det redan arbetade synskadade verkstasarbetare.
Jag insåg ganska snart att det fanns ett problem, arbetet blev alltför monotont och relativt händelselöst.
Det jag fick göra var enbart att låta en svarv bearbeta materialet och sedan möjligtvis kontrollmäta och skifta verktyg när det behövdes.
När jag skulle göra min sista praktikperiod tyckte jag att det var dags att bevisa vad jag faktiskt klarade av, jag tog med mig några ritningar av chackpjäser som jag hade gjort.
Anledningen till att jag tog med mig dessa ritningar var för att visa att även fast man är helt blind så kan man klara av att läsa ritningar och skapa bearbetningsprogram efter dessa.
Det som hände var bara att ledningen på företaget ansåg att jag överskattade mina kunskaper.
När jag sedan gick ut gymnasiet hade jag inte längre en tanke på att söka jobbinnom industri.
Ungefär ett år senare var det dags för skolbänken igen men sorgligt nog hamnade jag inte på den utbildning jag sökte.
Den utbildning jag hade sökt handlade om datorn i ett mer avancerat perspektiv, datorns innehåll och hur man bygger upp en dator.
Den utbildning som jag hamnade på istället var en ren grundkurs som visserligenvar intressant de första 4 veckorna men sedan svalnade intresset och jag avbröt utbildningen efter ett halvår.
Jag hade dock hunnit med att lära mig lite om internet, nätverk och det mesta om windows.
Senare hamnade jag på datorteket vilket gav mig en hel del.
Jag såg möjligheten att utveckla mina kunskaper om nätverk och jag skulle med lätthet klarat datakörkortet om det inte vore för några små tekniska problem som bestod i att anpassa access och powerpoint.
Under min tid på datorteket gjorde jag en liten "rövare", jag sökte nämligen jobb som grupphandledare. För mig tyckte jag att det skulle ha fungerat riktigt bra om man använde sig av teknik som exempelvis bildkanon, att visa hur man gör har jag aldrig tyckt verka varken svårt eller konstigt.
Glad i hågen lämnade jag in min ansökan men lyckan blev kortvarig eftersom jag nekades jobbet, uteslutande pga min funktionsnedsättning.
Det som var det bästa med datorteket var att man kom inte därifrån utan en praktikplats.
Min praktik fick jag på en specialskola för synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar.
Där ägnade jag mycket tid och energi åt musik, inspelning och arrangemang där eleverna själva fick möjlighet att lyfta fram sina färdigheter.
Jag stannade där i 4 år och sedan blev det dags att utvecklas lite mer så jag beslöt mig för att sätta mig i skolbänken en gång till.
Jag sökte och kom in på en fritidsledarutbildning.
Den första månaden flöt på ganska bekymmersfritt men sedan började problemen hagla.
De började med att det strulade med böcker och det gjorde att jag inte riktigt kunde hänga med.
Det blev inte bättre av att man började använda lösbladssystem eftersom det mesta var material som inte fanns tillgängligt digitalt i läsbar form.
Jag avbröt dessa studier efter ett år, dvs efter halva tiden.
Det som jag idag kan betrakta som lite ironiskt med det året var att man från skolans sida sa sig ha erfarenheter av synskadade, då de hade en synskadad elev där sedan tidigare.
Det som man tydligen glömde bort var att den eleven inte läste samma kurs som jag hade sökt så det kunde ju knappast vara bidragande till det bättre.
Den enda praktiken jag lyckades ordna var på en skola, inte för att jag ansåg att jag hade nytta av det jag läste då men det var en givande och rolig praktikperiod.
Den sista utbildningen jag gick var en kort lägerledarutbildning i Rättvik. Den utbildningen var visserligen kort men betydligt mer givande eftersom det pågick verksamhet samtidigt.
Det var snarare så, att jag utsatte mig själv för att försöka klara av saker på egen hand, med hjälp och vägledning av en synkonsulent som gjorde regelbundna hembesök .
Jag fick lära mig punktskrift i ganska tidig ålder för att klara av skolåren och alla dess utmaningar.
Jag hade inte så speciellt många vänner, kanske för att det fanns en osäkerhet hos andra om hur det fungerar att leva med min funktionsnedsättning.
När jag skulle börja skolan så kom nästa hinder.
Föräldrar till andra barn uttryckte sitt ogillande mot att jag skulle börja i en vanlig klass.
De tyckte istället att jag skulle börja i en specialskola.
Efter lite kämpande från mina föräldrar lyckades jag i alla fall börja i en helt vanlig klass.
Jag fick också en assistent i skolan som vid behov hjälpte mig med att t.ex skriva ut skolmaterial i punktskrift.
Det fanns elever som trodde att jag skulle "fuska" bara för att jag fick möjlighet att göra en del uppgifter muntligt men faktum var att datortekniken fortfarande befann sig i sin linda och därför var det nödvändigt att lösa uppgifter muntligt ibland.
2 gånger om året fick jag åka till Tomtebodaskolans resurscenter i Solna, ett årskursbesök, där jag fick träffa andra med samma funktionsnedsättning som jag kunde utbyta kunskaper med.
Det andra årliga besöket var ett så kallat träningsbesök som gick ut på att träna upp olika färdigheter såsom orienteringsförmåga och vardagssysslor.
När jag började 4an fick jag lära mig att skriva på vanlig skrivmaskin till några elevers förtret eftersom de ansåg att det var fusk, kanske för att som 10-åring förstår man nog inte riktigt den långsiktiga målsättningen med det hela.
Målet nåddes våren 1989 då jag gick i 6an.
Då fick jag nämligen min första dator som skolhjälpmedel.
Det var som om en helt ny värld öppnade sig.
Jag fick en snabbkurs i hur datorn fungerade och det räckte för att dra igång min nyfikenhet.
Jag började utforska datorns system och efter några veckor kunde jag ganska mycket utantill.
Så blev det dags för högstadiet.
Ny skola, nya lärare och en del nya klasskamrater.
Jag fick även en ny assistent som jag hade hela högstadietiden.
Skolarbetet gick smidigare under den 3årsperioden tack vare datorn som hjälpmedel och därmed också möjligheten att på ett enkelt sätt överföra information.
Tiden gick och jag klarade av skolarbetet med medelmåtta, var ju varken plugghäst ellerslö, jag var någonstans i mitten.
När det blev dags att välja till gymnasiet ville jag göra något praktiskt.
Jag kom in på industriprogrammet och läste till cnc-operatör i 3 år.
Jag hade fördel av att klassen var så liten som den var eftersom det behövdes en del anpassningar för att utbildningen skulle kunna genomföras och det hela lyckades till stor del tack vare datorn och lite problemlösning.
När det var dags för praktikperioder så hamnade jag på en plats där det redan arbetade synskadade verkstasarbetare.
Jag insåg ganska snart att det fanns ett problem, arbetet blev alltför monotont och relativt händelselöst.
Det jag fick göra var enbart att låta en svarv bearbeta materialet och sedan möjligtvis kontrollmäta och skifta verktyg när det behövdes.
När jag skulle göra min sista praktikperiod tyckte jag att det var dags att bevisa vad jag faktiskt klarade av, jag tog med mig några ritningar av chackpjäser som jag hade gjort.
Anledningen till att jag tog med mig dessa ritningar var för att visa att även fast man är helt blind så kan man klara av att läsa ritningar och skapa bearbetningsprogram efter dessa.
Det som hände var bara att ledningen på företaget ansåg att jag överskattade mina kunskaper.
När jag sedan gick ut gymnasiet hade jag inte längre en tanke på att söka jobbinnom industri.
Ungefär ett år senare var det dags för skolbänken igen men sorgligt nog hamnade jag inte på den utbildning jag sökte.
Den utbildning jag hade sökt handlade om datorn i ett mer avancerat perspektiv, datorns innehåll och hur man bygger upp en dator.
Den utbildning som jag hamnade på istället var en ren grundkurs som visserligenvar intressant de första 4 veckorna men sedan svalnade intresset och jag avbröt utbildningen efter ett halvår.
Jag hade dock hunnit med att lära mig lite om internet, nätverk och det mesta om windows.
Senare hamnade jag på datorteket vilket gav mig en hel del.
Jag såg möjligheten att utveckla mina kunskaper om nätverk och jag skulle med lätthet klarat datakörkortet om det inte vore för några små tekniska problem som bestod i att anpassa access och powerpoint.
Under min tid på datorteket gjorde jag en liten "rövare", jag sökte nämligen jobb som grupphandledare. För mig tyckte jag att det skulle ha fungerat riktigt bra om man använde sig av teknik som exempelvis bildkanon, att visa hur man gör har jag aldrig tyckt verka varken svårt eller konstigt.
Glad i hågen lämnade jag in min ansökan men lyckan blev kortvarig eftersom jag nekades jobbet, uteslutande pga min funktionsnedsättning.
Det som var det bästa med datorteket var att man kom inte därifrån utan en praktikplats.
Min praktik fick jag på en specialskola för synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar.
Där ägnade jag mycket tid och energi åt musik, inspelning och arrangemang där eleverna själva fick möjlighet att lyfta fram sina färdigheter.
Jag stannade där i 4 år och sedan blev det dags att utvecklas lite mer så jag beslöt mig för att sätta mig i skolbänken en gång till.
Jag sökte och kom in på en fritidsledarutbildning.
Den första månaden flöt på ganska bekymmersfritt men sedan började problemen hagla.
De började med att det strulade med böcker och det gjorde att jag inte riktigt kunde hänga med.
Det blev inte bättre av att man började använda lösbladssystem eftersom det mesta var material som inte fanns tillgängligt digitalt i läsbar form.
Jag avbröt dessa studier efter ett år, dvs efter halva tiden.
Det som jag idag kan betrakta som lite ironiskt med det året var att man från skolans sida sa sig ha erfarenheter av synskadade, då de hade en synskadad elev där sedan tidigare.
Det som man tydligen glömde bort var att den eleven inte läste samma kurs som jag hade sökt så det kunde ju knappast vara bidragande till det bättre.
Den enda praktiken jag lyckades ordna var på en skola, inte för att jag ansåg att jag hade nytta av det jag läste då men det var en givande och rolig praktikperiod.
Den sista utbildningen jag gick var en kort lägerledarutbildning i Rättvik. Den utbildningen var visserligen kort men betydligt mer givande eftersom det pågick verksamhet samtidigt.
Att födas - och bli blind på köpet.
Att födas är ju absolut inte något märkvärdigt, ialla fall inte i de alra flesta fall.
När jag föddes hände det någonting som ställde mina föräldrar inför ett val som blev både oönskat och enssmula komplicerat eftersom det skulle visa sig vara avgörande för mitt liv.
Det hela skulle också visa sig vara början på en orättvis kamp i n skadeståndsfråga som aldrig blivit löst.
Det hela tog sin början den 14:e februari 1977.
Jag föddes på det dåvarande regionsjukhuset i Örebro.
Redan här börjar det krångla till sig
Jag föds för tidigt och placeras därför i en kuvös för att kroppen skulle få en chans att utvecklas.
Det som händer ä'r att jag får för mycket syre i kuvösen och det är nu som de börjar bli lite komplicerat.
Det är också nu som mina föräldrar ställs inför något som bara kan beskrivas som ett oönskat och svårt val, vi pratar altså inte om val av senap på en grillad med bröd.
De 2 alternativ som läkarna ger är antingen hjärnskada eller synskada.
Exakt hur man kommit fram till dessa alternativ är för mig fortfarande oklart.
Vad jag däremot kan säga med säkerhet, är att man uppenbarligen inte hade någon kontroll över syrehalten i kuvösen.
Idag är jag tacksam för att jag "bara" blev blind även fast vägen har varit både krokig och stundtals varit en hinderbana.
När jag föddes hände det någonting som ställde mina föräldrar inför ett val som blev både oönskat och enssmula komplicerat eftersom det skulle visa sig vara avgörande för mitt liv.
Det hela skulle också visa sig vara början på en orättvis kamp i n skadeståndsfråga som aldrig blivit löst.
Det hela tog sin början den 14:e februari 1977.
Jag föddes på det dåvarande regionsjukhuset i Örebro.
Redan här börjar det krångla till sig
Jag föds för tidigt och placeras därför i en kuvös för att kroppen skulle få en chans att utvecklas.
Det som händer ä'r att jag får för mycket syre i kuvösen och det är nu som de börjar bli lite komplicerat.
Det är också nu som mina föräldrar ställs inför något som bara kan beskrivas som ett oönskat och svårt val, vi pratar altså inte om val av senap på en grillad med bröd.
De 2 alternativ som läkarna ger är antingen hjärnskada eller synskada.
Exakt hur man kommit fram till dessa alternativ är för mig fortfarande oklart.
Vad jag däremot kan säga med säkerhet, är att man uppenbarligen inte hade någon kontroll över syrehalten i kuvösen.
Idag är jag tacksam för att jag "bara" blev blind även fast vägen har varit både krokig och stundtals varit en hinderbana.
"ett öga med extra allt, tack"
välkommen till den "punkt"ligaste bloggen på nätet, i alla fall om man som jag är punkskriftsläsare.
Den här bloggen kommer att innehålla det mesta som kan tänkas få plats i en gravt synskadad persons tillvaro, från operationer, hundar, det dagliga livet, musik, ljudteknik och tv-program till framtidsdrömmar, social media och humor.
Kort sagt så kommer det mesta jag skriver handla om det mesta.
Det första ni kmmer att få vara me om, är en resa snart 34 år tillbaka i tiden, närmare bestämt från dgen jag föddes. ni kommer också att få läsa om min uppväxt och det som hänt på vägen fram till dagsläget.
Jag hoppas att ni med tiden kommer att få en trevlig läsning:)
Den här bloggen kommer att innehålla det mesta som kan tänkas få plats i en gravt synskadad persons tillvaro, från operationer, hundar, det dagliga livet, musik, ljudteknik och tv-program till framtidsdrömmar, social media och humor.
Kort sagt så kommer det mesta jag skriver handla om det mesta.
Det första ni kmmer att få vara me om, är en resa snart 34 år tillbaka i tiden, närmare bestämt från dgen jag föddes. ni kommer också att få läsa om min uppväxt och det som hänt på vägen fram till dagsläget.
Jag hoppas att ni med tiden kommer att få en trevlig läsning:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)